Silentium
Bäddar in mig i vinylbrusiga melankolispår, uppfylls av mjuka toner och raspiga röster. Florstunnt inbäddad i sorgtunga melodier, inkapslad i min egen rädsla;
för stämningen som är så tung och tryckande att den sprakar av elektricitet. Knastret som bryter igenom den annars så tydliga tystnaden. Iskall och stenhård, med små gnistor som bränner på min iskalla men kallsvettiga hud. En tystnad som jag bara tolkar på ett sätt;
Mea Culpa
För vad vet jag? Kanske har min filterlösa, obskyra, obstinata prinsesslipade tunga spottat ur sig något opassande igen. Kanske har min plumpa persona spruckit i sömmen och vräkt ur sig nåt jävligt retarderat.
Plausibel
Jag är knappast känd för min finkänslighet och ödmjukhet och kommer aldrig svänga mig med epitet som pretty and petite.
"Säg ingenting till mig
jag ser allting ändå
säg ingenting till mig
det hörs på stegen när du går"