Till Stella
Jag kunde bara se på när du gick sönder. Jag hörde när ditt hjärta krossades och jag kände din smärta när du gick i spillror, gång på gång.
Jag hör det ännu.
Vet du hur ont dina tårar gör att se, hur det skär i mig att du ligger vaken om nätterna och gråter och allt jag kan ge dig är ett "I fucking told ya" för Stella, min kära Stella-Tilde, jag sa det till dig, du borde ha vetat bättre än att ge bort ditt hjärta till någon som inte kan behålla det. Du om någon borde veta hur illa en hemlighet kan skava och hur mycket ett hjärta kan blöda.
Jag såg dig glöda som en eldfluga i mörkret, en skimrande älva i månljuset och jag såg hur du steg för steg gick vilse i hennes spår. Hennes missvisande spår som inte tog dig någon annanstans än åt helvete fel, för Stella-Tilde, hennes värld kunde aldrig bli din och det visste hon hela tiden. Det borde du också ha vetat.
Jag ser nu din tomma blick, dina blodiga knän och dina tårar när du nu förstår att hon aldrig hade tänkt stanna.
Inte på något sätt.
Den sällsporda, genuina vänskapen ni delade var lika efemär som en vacker sommardag. Och kylan efteråt är lika hård:
Kära Stella, jag undrar om du någonsin kommer att släppa in någon igen, om du någonsin kommer älska lika starkt och äkta som då.
Jag undrar om du någonsin blir hel igen