The thing you are most afraid to write- write that

Det är sant. Jag vill skriva om dig. Om hur din blick kan tränga igenom min ärrade pansarfasad, hur dina händer kan stryka bort de värsta av mina mardrömmar.  Jag vill skriva om den pirrande känslan i magen vid minsta beröring från dig.
men jag vet inte hur man gör.
Jag vill skriva om ljudet av dina hjärtslag under en sömnlös natt, om värmen från dina armar under frossbrytande ångest. Hur dina händer mot mitt hår kan lugna en orkan inom mig. Hur dina magiska ögon kan få mina knän att vika sig.
men jag vet inte hur man gör
Jag vet inte hur man sätter ord på det där som är så mäktigt. Jag vet inte hur man beskriver känslor så stora att de inte ens får plats i kroppen. När hjärtat är fullt och det måste ut. När tårarna rinner av pur lycka, större än man ens kunnat tro.
Att betrakta dig är som att stirra på grönskrimrande explosivt norrsken, att bevittna en magisk solnedgång. Att stå mitt i ett gnistrande snölandskap full av diamanter i luften, så vackert att man ibland måste blunda. Men bara en stund. En liten stund när allt hugger till, som när förmiddagssolen lyser för starkt i vintertrötta ögon.
Men hur skriver man det? Mitt språk är inte rosenskimrande, hjärtevärmande vackert, mina ord är för fula&futila för ett poetiskt ordbroderi som beskriver dig. 
Det är ändå sant, jag vill skriva om dig.
En dag kanske jag kan.