The thing you are most afraid to write- write that

I ett eldigt echaufferat tempo springer jag igenom dagarna med en viktplatta i varje hand och power pressar bort allt som skaver.

Till Noam Dees Hands Together styr jag skeppet genom känslostormarna för att undvika en karmosinröd förraåretsmetod av skarp destruktiv blues.
Till Wolf and Cage bryter jag mig ut från mitt fängelse och är fri från rädslor under sex minuter och tio sekunder. 

Jag stannar inte upp, jag rider på vågen av eufori, jag springer ifrån att rättfärdiga hur jag en dag vaknade på rätt sida av fel säng och inte har en aning om vad i hela brinnande helvetet jag håller på med men inte känner minsta ånger.
Jag drar händerna genom mitt genomsvettiga hårsvall som klistrats mot powerglowiga kinder efter en runda pulshöjande endorfinrus.

Sakta.Inte.Ner.

I samma snabba tempo trycker jag på bokstäverna för att formulera något casual “jag bryr mig om dig…”
..som om det vore hur lätt som helst.
Som om vi befann oss i OnceUponInWonderland och ShitThatNeverHappens.

Stanna.Inte.Upp