En stjärna har slocknat; om Dolores
Jag hade nästan börjat vänja mig, senaste åren har bostavligen varit ett stjärnfall. Kändisarna har droppat en efter efter en. Jag har gråtit till Linkin Park (Chester Benington), sörjt David Bowie, böjt huvudet för Michael Nyqvist, fällt en tår för Richard Wolff. Jag hade nästan vant mig.
Till nu;
------------------------------------------------
Dolores Mary Eileen O´Riordan
6 september 1971-15 januari 2018
6 september 1971-15 januari 2018
--------------------------------------------------
En säregen sångfågel har för alltid tystnad.
En fågel som kvittrat för mig sedan tidiga tonåren. Idolen. Ikonen.Inspirationen. Hon som fick mig att plocka upp en gitarr,(hon skulle dock inte varit speciellt stolt över min framgång där) hon som fick mig genom dagarna, vars musik var min tillflykt och tröst.
Det finns inte ett ord skrivet om henne som jag inte läst, inte en bild jag inte sett.
Jag har sett den lilla späda tjejen fylla upp en stor scen som hon ägde den, hennes personlighet fyllde hela Berns salonger. Jag har gått vilse i överklassStockholm, fått direktioner av brats i rosa skjortor, fått blödande skavsår för att se hennes soloshow. Jag har bokstavligen krälat i lera bland brännbollsidioter till Zombie, Ode to my family och Cranberries andra guldkorn medan regnet öste ner. Jag har hängt på låset utanför butiker vid skivsläpp, jag har suttit med telefonen fastnaglat i handen vid biljettsläpp. Jag har gått genom alla möjliga kanaler för att beställa böcker, tshirts, merch som inte funnits på svensk marknad.
Och det har varit värt det. Varenda krona, varenda skråma. Varenda minut.
Jag har ryst till hennes gitarriff, myst till hennes röst, relaterat till hennes texter.
En fågel som kvittrat för mig sedan tidiga tonåren. Idolen. Ikonen.Inspirationen. Hon som fick mig att plocka upp en gitarr,(hon skulle dock inte varit speciellt stolt över min framgång där) hon som fick mig genom dagarna, vars musik var min tillflykt och tröst.
Det finns inte ett ord skrivet om henne som jag inte läst, inte en bild jag inte sett.
Jag har sett den lilla späda tjejen fylla upp en stor scen som hon ägde den, hennes personlighet fyllde hela Berns salonger. Jag har gått vilse i överklassStockholm, fått direktioner av brats i rosa skjortor, fått blödande skavsår för att se hennes soloshow. Jag har bokstavligen krälat i lera bland brännbollsidioter till Zombie, Ode to my family och Cranberries andra guldkorn medan regnet öste ner. Jag har hängt på låset utanför butiker vid skivsläpp, jag har suttit med telefonen fastnaglat i handen vid biljettsläpp. Jag har gått genom alla möjliga kanaler för att beställa böcker, tshirts, merch som inte funnits på svensk marknad.
Och det har varit värt det. Varenda krona, varenda skråma. Varenda minut.
Jag har ryst till hennes gitarriff, myst till hennes röst, relaterat till hennes texter.
Hennes plötsliga bortgång högg med all kraft i magen, i hjärtat. Ett stjärnfall olikt alla andra, en sorg tyngre än något annat.
"Dolores O´Riordan dies suddenly at 46 years".
Det var svårt att förstå ens vad det stod i meddelandet. Whathe? Hur?
En ikonisk stjärna har slocknat på musikhimlen och för mig en stor personlig sorg.
Sov gott Dolores och tack för allt du gett mig under åren. Sjung med änglarna, för änglarna.
"Dolores O´Riordan dies suddenly at 46 years".
Det var svårt att förstå ens vad det stod i meddelandet. Whathe? Hur?
En ikonisk stjärna har slocknat på musikhimlen och för mig en stor personlig sorg.
Sov gott Dolores och tack för allt du gett mig under åren. Sjung med änglarna, för änglarna.