The thing you are most afraid to write- write that

Kära du,
Det är inte din handvänliga palpationsproffesion jag är ute efter nu, jag vurmar efter din yrkesoutfitfria epitetslösa persona. Som jag bara bestämt är frigging fabulous.
Men;
Det var förstås needynaivt av mig att ens önsketänka att vi någonsin skulle bli något annat än det vi var, något mer än det vi hade. Momentana tjugominutersmöten och envägskommunikationer i sterila rum med latexhandskar på. Såklart.
Jag har visat mig fullkomligt naken på alla sätt jag kan. Du har sett mig in på bara skinnet, vidrört min hud och jag har tvingat på dig sanningen om det som nu kryper under den. Den nakna sanningen som jag visserligen lindade in i en bomullsvit lögn; att jag inte bryr mig. Min whateverattityd är bara en jävligt illa dold hållommighårt-längtan. Jag vill bara att du ska torka mina tårar utan handskar.
Men här står vi nu, i varsin värld och det finns inget mer för mig att lägga till i mitt vintagevita album utan att trespassa på områden där jag inte hör hemma. 
Men kära du, jag hoppas att du ändå kan minnas mig som någonting bra.