The thing you are most afraid to write- write that

• Addatur: Hydroxizinisk livskvalitet på karta. Ad libtium (eller rimligtvis morgon och kväll.)

Nä det här med att vara en farmakonfri ekvilibrist var nog inte för mig och en tequilatouchad fulölsfylla med fick vara min hantering av att re-entra livet som kliniskt klen och sanningen är att det inte kommer leda någonstans annat än tillbaka till mitt habituellhelvetiska gebit .
Destination: chambre séparée.
Vilket såklart inte ens kommer på fråga.
Så jag sover ruset av mig och reser mig som en Hydroxzinfauxad fågelfenix medan jag släpper drömmen om blåfågelvägen;
för vem fan försöker jag lura? Jag är för gammal i gamet för att bära runt på snuttefiltar till att börja med. En stickig snuttefilt i frotté som bara blir en belastningsbörda när jag vet att jag aldrig kommer kasta in handduken men tanken likförbannat blir för tung för att bära på min utmattade HPA-axel. Min hippocampus är redan för liten för att folk å fä ska kunna se den som campingplats och slå upp sina tält för långvariga visiter. 
Eller; lägg inte mer på mig nu, jag har redan bränt för många broar och (h)järnvägar genom researchrusiga genvägar och  tänt NO VACANCY-skylten. Synd bara att man glömde låsa bakdörren och små troll slinker in.

Det gäller att stå pall (&att såklart inte sparka undan den hur mycket den rycker i fötterna, det är ändå bara restlesslegs)