Everybody hurts
Det slog mig så hårt att det var du som låg där. Fast jag inte kunde visuellt se dig så var det så tydligt. Jag vet att du hade ett fridfullt leende på läpparna, ett leende du alltid kommer att bära med dig nu.
Men det slog mig så hårt att jag slog bort det. När allt blir så obegripligt, obeskrivligt tugnt att man inte mäktar med att ta in det.
Fast det inte går att förneka.
Det var ett avslut:
och en början på något helt annat.
"En tystad som skriker". Han sa så och jag kunde inte själv sätta bättre ord på det. Din röst, dina ord, din närvaro har varit en del av vardagssorlet och nu är det så tyst att det tar över alla andra ljud. Att allt jag hör är tystaden som aldrig kommer att brytas. Jag kan byta fokus men jag kan inte byta ut dig och att jag inte mer kommer få höra din röst är en ninjaspark rakt i solar plexus.
Men jag är förvirrad. Ska jag trösta mig med tanken att du äntligen fått frid och smärtfritt dansar fram eller ska jag fortsätta vara arg för att livet var så hårt mot dig att du inte kunde annat än välja bort det. För jag är arg. Du gav livet så många chanser men det var starkare än dig. Livet gav dig så många käftsmällar att det till slut gjorde för ont för att stå ut med.
Herrregud, jag blir galen! Lipar till exakt varenda text du pumpat ut inkl de tre breven(/mailet) jag har hemma. Och nu när jag läste det här en gång till med lite mer benso-ro, åh jävlar. Och verkligen inte bara det att jag är helt sjukt besatt av självmord och alla historiska genom tiderna, just för att det gör mig så illa berörd, på riktigt. Jag läser och våndas och vänds ut och in och försöker förståförståförstå. Modet. Den fruktansvärda smärta som kan få någon att bortse från skräcken inför det okända. Vad personen kände timmarna, sekunderna före och mitt i. Och så känner & tänker & grubblar jag mig galen, samt blir helt hysteriskt för att det är orättvist att jag är kvar istället för dem, bara för att jag är så damn feg.
Och fyfan, vet ju inget alls om den här tjejen (förutom att hon led) men jag hoppas verkligen att det inte var en blixtsnabb impulsgrej för att bli av med en blixtsnabb temporär smärta. Att hon ofta hade fantastiska stunder i livet och kanske visade tecken på framtidstro och mål och skulle ha kunnat komma ut på andra sidan psykkorridorer och ha ett väldigt fint liv trots allt. (Som du. Jag antar att när du var ett med psykavdelningar och under dina värsta perioder aldrig trodde att du idag träffat the saarilove of your life, gett ut bok, skriver och skapar och inspirerar, är hustru i arsty kroppsink och bor i Fantasia?) Och det är så många och mycket jag bara känner "ONÖDIGASTE JÄVLASTE SKITDÖDEN." ( Visst skrev jag det förr, att du kunde låna den boken, frånsett svärorden jag la till. Ja om jag nu har kvar den, lägenheten slukar ju saker.
MEN det jag egentligen tänkt skriva......